mostlyus

Idag jobbar jag på en jourmottagning i en av stockholms förorter. Sitter i rådgivningen/bokningen och diskuterar med (läs: blir utskälld av) diverse patientkategorier. I Sverige idag är det tydligen omänskligt att vara sjuk. Patienter som har en amnanes (sjukdomshistoria) som sträcker sig mer än några timmar slänger sig över telefonen och kräver en tid omedelbart. Detta även om de endast har lite hosta. Får de till svar att de bör avvakta ialf någon dag och se om det blir bättre blir patienten hälften av tiden väldigt arg och utbrister med uppenbar ilska "förstår du inte att jag är sjuk? Jag har inte TID att vara sjuk! Jag mår dåligt och KRÄVER att få en tid hos en läkare". Det är ju var mans rättighet att slippa vara sjuk och läkaren skall hitta ett mirakelpiller som botar varje snuva, varje liten hosta. Rådet att vila och ta en alvedon mot huvudvärk och feber fnyser patienterna åt och i värsta fall talar de om hur inkompetent jag är som inte förstår allvaret i en snuva.

Fast det som jag tycker är allra värst, förrutom dessa vuxna individer som har fått veta att de skall ha, det är föräldrar till barn (föräldrar som då ingår i ovanstående kategori av vuxna) som tvingar sina barn till läkare för minsta hosta. Därmed utsätter de barnen för blodprover och halsprover helt i onödan eftersom föräldrarna KRÄVER detta utav läkarna. Stackars barn som inte heller får vara sjuka och vila hemma, det måste ju gå och bota med något piller!

Nej, snälla ni. Ta mitt råd och lugna ner er lite. Stress är en av orsakerna till hjärt- och kärlsjukdomar vet ni väl?

Jag och mina vänner/kollegor har haft många diskussioner om barn och ungdomar på senaste tiden. Allra mest om unga som beter sig illa, alternativt inte är barn längre trots sin låga ålder. Vi, trots att vi alla är unga också, mid-twenties, är överens om generationen efter oss är klart mycket värre än vad vi någonsin var. Sexdebuten verkar kryper längre ner i åldrarna, alkoholdebuten likaså.

Vi satt en dag på avdelningen där jag jobbar och diskuterade detta fenomen, just att barn växer upp så snabbt och drog olika historier om våra dagar på akutmottagningarna i stockholm. För både läkarna och sjuksköterskorna var överens om att det är många unga tjejer i 16-20års åldern som kommer in till akutmottagningarna för olika sexrelaterade åkommer, bland annat att de har tillsammans med killen för stunden lekt sexuella lekar som tjejen inte riktigt har velat vara med på och saker har fastnat eller spruckit helt enkelt. Eller att pojkvännen de har haft den senaste perioden har avslutat förhållandet och hela deras värld har fallerat så att de "försöker" ta sitt liv. Ofta för andra gången för att de märkte vilken positiv respons (enligt dem själva-uppmärksamhet) de har fått efter första gången. Varför är det så? Varför kompromissar så många unga tjejer idag sitt egna jag för någon annan? Hur kommer det sig att så många gör saker de inte vill för att vara något i någon annans ögon? Är vi inte så pass självständiga och upplysta att vi inte gör illa oss själva? Är sexualupplysningen så bristfällig att porren norm för vad som anses vara självklart? Bryr de så lite om dem själva att de struntar i kondom, struntar i magkänslan och låter sig vägledas av killar som vill testa saker på dem likt barn som plågar en stackars myra/fågel? Jag hoppas i alla fall att detta vänder och att barnen snart får vara barn igen, och att vi skall lära våra döttrar självrespekt och egenvärde.

Det är en bloggtjej som nyligen skrev om att hon endast får ut några tusenlappar (närmare bestämt 4200) för sin blogg denna månad. Alldeles för lite anser hon givetvis - är man 16år, bor hemma och har så många utgifter som hon verkar ha är det ju såklart en väldigt liten summa. Hon får ju inget av sina föräldrar stackarn! (Ja, förrutom mat, tak och lite annat onödigt och billigt) Varför skulle hon behöver betala sina egna taxiresor när hon har sitt utseende att ta hand om? Vet inte hennes föräldrar hur dyrt det är med löshår, lösnaglar, smink, lotion, kläder etc? För att inte tala om sprit? (det betalar förvisso inte hon själv, det gör andra pojkar på grund av att de är så snälla och hon är ju bara FÖR söt) Någon borde skänka henne lite mer pengar så hon kan shoppa och göra allt annat viktigt som hon gör.

Seriöst. Är det inte dags att hennes föräldrar tar lite ansvar för denna vilsna varelse? Vem i riktiga världen klagar för att man får betala sina egna taxiresor(!) eller för att man endast har ca 4000 i månaden att spendera enbart på sitt utseende? Dessutom förstår inte jag varför hon tillåts dricka alkohol och festa obehindrat? Jag kanske är en aning gammaldags och lite pryd, men är det inte något man kan vänta tills man är myndig för att göra? Är inte föräldrar till för att guida en genom barndomen, hjälpa en att utvecklas för att kunna fatta bra beslut? Sätta gränser? 

Att jag irriterar mig hennes inlägg är ju egentligen väldigt dumt, jag kan ju undvika att läsa den bara. Men tyvärr var det ju så att jag råka trampa snett och hamnade där trots allt.
Sammanfattningsvis ville jag bara avsluta med att säga:
Att för mig är inte denna bloggerska ytlig eller bortskämd, utan snarare vilsen och tragisk.  

..Eller leva för att jobba?
Egentligen är det ingen seriös fråga, jag jobbar ju för att jag måste ha pengar. Den senaste tiden har det dock känts som om jag lever för att jobba. Jobbar nästan 200% och tjänar lika mycket som en högskoleinjengör som håller på med datorer gör en vanlig månad. Segt. -Som den väldigt upprepade frågeställningen är; "Varför är det viktigare att arbeta med datorer än med människor?" Det har jag undrat många gånger.

Dessutom undrar jag varför det aldrig skrivs något positivt om folk som arbetar i sjukvården? De enda gångerna som vi kan läsa något om personalen i tidningar är när det händer något som inte får hända, exempelvis att någon dör, eller att några psykiatriker får <tydligen> för mycket i lön när de har jour. Att de får 11000/h då är helt avskyvärt, men att Pelle 26år får 100 000 i bonus för att sitta på ett kontor är ingen stor nyhet.. Tänk om de någon gång kunde skriva om sjuksköterskan Karin som tjänar 19500/mån för att ta hand om andra människors liv och hur otrolig hon är? Eller sjuksköterskan Jens som sitter med anhöriga flera timmar efter sitt avslutade pass för att de är utom sig av sorg? Eller läkaren Mats som tar sig tid och ringa sina äldre patienter för att se till att de mår bra? Eller undersköterskan Emma som borstar Ragnhilds hår och sätter upp det i rullar trots att hon har hur mycket som helst att göra och måste därför missa fikat? Nej, dessa människor behöver vi inte skriva om.

Innebär att man måste ha mycket tålamod ibland. Vilket är ganska svårt eftersom jag inte är så värst tålmodig. Men å andra sidan är jag väldigt snäll och ganska ordentlig, så det kanske väger upp. Innan jag började jobba som sjuksköterska "på riktigt", alltså inte som undersköterska eller som student, så trodde jag att det jag skulle ha mest problem med var att handskas med patienter som av olika anledningar hade en kass attityd. Men jag har insett att jag skiljer väldigt mycket i mitt sätt att handskas med situationer i min professionella roll (till skillnad från privatlivet), jag blir väldigt lugnare helt enkelt. Det som har visat sig svårt är att hantera alla kärringar som verkar ha arbetat för länge på en avdelning/i vården i allmänhet. För övrigt är ordet "kärring" könslöst.

I helgen förlovade sig min syster, Även om jag är väldigt glad för hennes skull, så kryper det gröna odjuret fram bakom hörnet. Ja, jag är väldigt avundsjuk, jag vill också! Men det kommer det med.

Själv jobbar jag på. Även om jag jobbar nästan varje dag verkar jag inte kunna komma upp i en decent lön. Men det borde jag ju ha vetat tänker nog många nu, Har du någonsin hört talas om en rik sjuksköterska? (Som inte har vunnit på lotto då.) Och svaret är ju självklart nej. Men rimligtvis borde jag få mer i plånboken än någon som går på soc? Men om man kollar på fattigbloggen, hon som är journalist och låtsas leva på soc en månad, så verkar det vara ungefär likvärdigt. Den människan gör mig väldigt irriterad. Hela projektet är sanslöst idiotiskt. För det första ska hon bara låtsas i en månad, vad är det för djupgrävande journalistik? För det andra röker hon och köper smink för pengarna och är sedan orolig över att hon spräcker budgeten. Men det som stör mig mest av allt är alla dessa människor som tycker det hon gör är så bra samt beklagar sig över hur lite pengar de får av soc. My god, get a job. Soc ska man KLARA sig på, inte leva GOTT på. Det som är mest skandal, tycker jag, är att det anses konstigt att man får mindre pengar av inte jobba, än att kämpa och arbeta.

Jag har i alla fall sökt till läkarlinjen nu. Hoppas jag kommer in!

Jag gillar att såkallat "storstäda". När man röjer igenom allt och städar rent. Slänger saker man inte längre behöver (eller någonsin behövt äga egentligen). Men jag får en liten klump i magen när jag slänger saker. Ena orsaken till denna klump är; "tänk om jag kommer behöva det här, eller vilja minnas något, någon gång?" eller också, "jag betalade ändå en del för det här" och till sist "vilket slöseri att bara slänga ut saker.." Så det resulterar i att jag nästan inte slänger något och behöver hjälp av en kompis att lägga saker i påsar för att tillslut ha hjärta att slänga. Det som gör det lite lättare är när det ser rent och fint ut hemma. Det och att jag återvinner. Men när jag är på ämnet om att slösa. VARFÖR måste det tillverkas så mycket skräp? Alla dessa leksaker från McDonalds? Alla leksaker ur ett Kinder ägg? etc etc...

Sen vill jag berätta om en fantastisk bok jag läste igår. Var inne på en bloggsida där hon som skriver älskar en bok som heter "Twilight" och dess efterföljare. Tänkte att jag skulle ge den en chans då jag alltid är på jakt efter en bra bok. Den var helt otroligt bra! Så nu måste jag iväg och köpa de nästkommande böckerna. Idag.

Jag blir väldigt lätt gråtmild. Kan sitta och böla när jag tittar på film, när jag ser någon göra något snällt mot någon annan, när jag hör något vackert. När jag blir arg, när jag blir frustrerad. Och självklart när jag blir ledsen. Nu låter det som jag gråter jämt, men tack o lov är så inte fallet.
Jag funderar på hur det är för folk som enligt egen utsago "aldrig gråter". Betyder de att de aldrig skrattar oväntat? Skrattar så att hela kroppen skrattar? Eller får känslor av total välbefinnande? För det borde vara ungefär samma sak. Att bli så ledsen, eller så emotionellt övertumplad att man reaktionen blir att gråta. Eller skratta. Dessutom är gråt oftast rätt befriande. Håller människor som inte gråtor allt inom sig? Hur kan man alltid ha en sådan kontroll över sig själv? Jag är nog hellre blödig än någon som saknar förmåga, eller vilja, att gråta.

Har ni tänkte på hur man kan höra helt fel när man hör vissa låtar? Som den där från Mariah Carey, "I stay in love" .. Jag kunde nästan svära på att hon sjöng "I fuck like a whale, then you flip me down" . Det gör hon naturligtvis inte, men det låter så.

Ibland när jag har mindre saker för mig brukar jag gå in på andra människors bloggar och läsa vad de har att säga. Ofta blir jag avundsjuk på att de har så fina sidor och arg för att jag inte lyckas själv förverkliga en sådan förändring på min egen. Detta beror givetvis på att jag inte har ork att läsa mig in på vad de olika html-kommandon är och dessutom på att jag inte har tålamod att sitta och ändra tills det blir rätt. Så ja, jag har bara mig själv att skylla =). (dessutom är det nästan ingen som läser min blogg så egentligen spelar det ingen roll, även om det på en banal nivå skulle göra mig glad att titta på bloggsidan och inse att jag faktiskt har lyckats få till den riktigt bra.)

Men det jag tittar mest på är vad folk skriver om. De bloggar som är riktigt populära. Det som jag kan komma fram till är att huvuddelen av dessa topp 20 bloggar handlar om mode och livsstil. Alltså berättar dessa tjejer (för det är oftast tjejer) vad de har på sig, vilka de träffar och dokumenterar detta med bilder och sedan läser andra dessa och börjar klä sig likadant. Don't get me wrong, jag har inga problem med mainstream och att klä sig som alla andra, för faktum är att jag har lite svårt för typer som ska principiellt göra precis tvärtom mot alla andra, just för att de ska vara "speciella". I slutändan hittar de oftast en grupp människor som är så olika alla andra, men ack så lika de själva, att de sedan bildar sitt eget "gang". Men vad är poängen med det? Då är de ju precis som alla andra i sin omgivning i alla fall och det var ju det de inte ville... 
Den andra kategorien av bloggare är de som skriver om sina liv, sakligt och väldigt grundligt. Exempelvis berättar de för oss vad de har ätit till frukost, vilken tid de hämtade barnen på dagis, om de duschade eller ej... Och så vidare. är detta verkligen så intressant? Jag kan förstå att det är en tröst att läsa att andra människor är precis som en själv och jag erkänner att jag ibland läser dessa för att de just är sådär meningslösa som till exempel en serie som går dagtid på tv. (läs:days of our lives, som för övrigt är en ganska rolig serie om jag får säga det själv, symboliserar ledighet för mig =))
Den tredje stora typen av bloggare är den som jag personligen tycker mest om; De som skriver lite om allt möjligt av mer eller mindre substans. De som har en väldig självdistans och skriver om vad som faller dem in. Bloggar som man sitter och ler åt. Bloggar som är fyllda med ironi.
Sedan finns det en mängd olika andra och listan skulle kunna göras oändlig. Men den sista jag tänkte ta upp är bloggarna som är skrivna av människor som faktiskt har en hel del att säga. Som diskuterar världshändelser. Som är aktiva i föreningar. Som helt enkelt skriver för att skapa tanke hos andra människor.

Jag gillar personligen de flesta, men har några få favoriter. Själv har jag inte beslutat mig för vad min blogg är. Jag tror att jag helt enkelt får fortsätta skriva det som kommer ut ur fingrarna när jag sätter mig vid tangentbordet.

Nu har jag gjort det. Startat en blogg. Jag undrar egentligen varför jag har gjort det, jag har ju dagböcker som fungerar utmärkt att skriva i. Bloggen kommer fungera ungefär likadant. Men jag tror att på något sätt att det betyder att någon, någonstans, kommer kunna läsa den och då kommer jag ha lämnat ett fotspår, oavsett hur obetydligt.

Idag är jag orolig. Det är förvisso inget ovanligt. Men det jag oroar mig för idag är huruvida jag kommer få jobb. Det kommer nog ordna sig, men just nu verkar det väldigt svalt ute på jobbmarknaden. Jag under egentligen varför jag är sån. En "worrier". Jag oroar mig för allt. Jag funderar ständigt, vilket är bra på ett sätt. Det heter väl att "Jag tänker, alltså finns jag?". Men problemet är att ibland oroar jag mig för att jag oroar mig så mycket. Det blir en ond cirkel som ni förstår. Undrar hur man blir sån, en worrier. Det får jag nog ta och fundera på lite till.