mostlyus

ligger runt hörnet. Kan inte vänta. 10 LÅÅÅNGA månader sen jag var ledig mer än 4 dagar i streck. och 12 LÅÅÅNGA månader sen jag var ledig i mer en två veckor i streck. Det är helt sjukt länge. Undrar om jag kommer kunna varva ner efter så många månader av dubbelarbete, stress och hets?

Dags för en ny vecka på jobbet (jobben). Just nu är jag inte alls sugen på att jobba igen, men å andra sidan hur många gånger är man verkligen sugen på att jobba? Jag vet inte varför jag är så motsträvig, har nästan haft ångest över att gå tillbaka till avdelningen ett par dagar nu. Kanske har jag stött på en vägg, inte att jag har gått in i den, bara uppmärksammat den. Jag vill inte jobba så mycket som jag gör, aven om det är ett nödvändigt ont. För om jag inte jobbar, har jag inte pengar, och då kan jag inte göra allt som gör lediga dagar så roliga. Fast om jag ska vara ärlig gör jag inte så mycket när jag väl är ledig för att jag är så trött efter allt jobb... Å, vad jag längtar till semester. Bara 60dagar kvar. 60 dagar att tjäna ihop pengar. 60dagar att gå ner 5kg. 60 dagar att stå ut. För tre veckor. Önskar det vore tre månader!

Ja, då fortsätter dagen (natten) tills imorgonbitti klockan sju. Sedan får jag äntligen gå lägga mig och soooova =)

Idag fick jag en present av en patient. Anledningen till detta är nämligen att jag fyller år nu. Jag fyller dessutom jämt! Det var väldigt gulligt och jag blev superglad över gåvan. Självklart inte bara utav själva presenten, även om den var jättefin, utan vad det betyder. Jag har tvekat över mitt yrke, om jag verkligen gör skillnad, det var som ett betyg på att jag sköter mig bra. Ett MVG helt enkelt. Och det betyder mer än det mesta.

Sitter här på jobbet, har suttit här redan ett tag. Det blir långkörning, både dagpass och sedan natt. (=mycket slit och lite pengar, men ändå mer pengar än vanligt) Först ut är vårdcentralen, sedan sjukhuset och avdelningen, så lite variation ändå.

VAD JAG INTE FÖRSTÅR, är hur man tänker som patient när man ringer vårdcentralen och vill boka en tid för att man har haft hosta i 3(!) månader en långfredag. Akuttider ska vara för, just det, akuta besvär.

 -Jaha, hosta i tre månader säger du, finns det någon särskild orsak till varför du ringer just idag?
 -Ja, förstår du fröken, JAG FICK NOG just idag.

Ja, vad säga?

Butikerna är fulla av både trevliga och otrevliga expediter. Förrutom dessa adjektiv, kommer följande i tankarna när jag tänker vidare; ointresserad, överlägsen, nonchalant, arrogant, sympatisk, charmerande, inbjudande, skämtsam osv. Lika många personligheter som antalet försäljare helt enkelt. Vad jag inte förstår är hur dessa negativa attribut tillåter dem att vara kvar på jobbet?

Idag var jag på lagerhaus i Farsta centrum och skulle lämna tillbaka ett glas (i plast). Jag köpte det för ett par dagar sedan och eftersom jag köpte flera stycken så tittade jag inte så noga på var och en. Dessutom var de i plast som sagt så jag tittande inte så grundligt om det fanns någon spricka i något av dem. När jag packade upp dem imorse (jag skulle inte använda dem förrän helgen) så märkte jag att ett glas hade en STOR spricka längs hela sidan, dock rak och fin så man hade kunnat missta den för en kant. Jag åker självklart tillbaka idag för att byta ut den mot en ny.

Konversationen:

Jag: Hej! Jag skulle vilja lämna tillbaka detta glas, märkte att det var en spricka i den när jag kom hem. Skulle vilja byta ut den mot en ny.
(räcker fram det gamla glaset och ett nytt samt kvittot)

Expediten (granskar glaset, tittar skeptiskt på mig med en sval blick): När köpte du det?

Jag (tänker, det står på kvittot...): 29:e.

Expediten (Höjer på ögonbrynen och pratar med en snorkig röst): Lustigt att du märkte det först nu.

Jag (svarar med en förvånad röst): Jo, jag såg inte det när jag köpte det, och jag packade upp dem först idag, det var då jag såg det. Skulle inte använda dem först i helgen.

Expediten (Tittar på mig uppifrån och ner, suckar och svarar drygt): Ja, det var ju märkligt att inte försäljaren märkte något när du köpte det.

Jag (börjar bli mer än smått irriterad på hennes nedlåtande attityd och hennes antydan om att jag själv har haft sönder det): Ja, men så är det, så jag vill gärna byta ut det tack.

Expediten suckar igen: Jaha, då får du väl få göra det. (!)
(Hom mixtrar med kassan och gör returer, ber om namn och sånt som vanligt, sen till en annan märklig sak, förrutom hennes inställning)

-Kan jag behålla kvittot? (det som resten av mitt förra köp var på)

Jag (förvånat och tvekande): Ja.... det går väl bra.

Expediten tar kvittot och jag lämnar butiken häpen över samtalet och att hon tog MITT kvitto.

Det är inte första gången jag träffar på den här typen av expedit, men jag blir lika förbluffad varje gång. Jag har själv arbetat i diverse serviceyrken, bland annat i kassa, men har själv aldrig svarat en kund så. För i slutändan så är det just ett SERVICE-yrke och inget annat. Om jag nu hade förstört det själv, hade det inte varit många kronor som de hade blivit av med -speciellt inte med tanke på resten av beloppet jag redan hade handlat för. Tror någon jag kommer handla där igen? Troligtvis inte. Finns andra affärer som har trevligare personal, och det betalar jag gärna ett par kronor extra för.

En ny sajt som ska publicera bilder på "helt vanliga människor" har startas av en kvinna som heter Julia, skriver aftonbladet på http://www.aftonbladet.se/wendela/article6869312.ab idag. Artikeln runt denna nya sajt fylls av, vad jag anser, en del motsägelser samt lite dubbelmoral. Hur kan man starta en sajt som i sig är en del av debatten kring kroppshysteri, för att sedan säga att man tanken är inte att delta i debatten utan endast att  "väcka tankar"? Det är väl det som debatter är? Olika tankar som diskuteras och som förs fram? Att artikeln sedan avslutas med att Julia själv hade svårt att välja bland bilderna hon skulle publicera av sig själv känns ju lite konstigt. Om man behöver ta flera bilder för att visa "sanningen", "hur kroppar verkligen är", för att sedan välja ut den "bästa", är det inte riktigt logiskt.

Inom sjukvården har vi ett mått för att mäta övervikt, alltså BMI. Jag är den första att intyga att detta mått inte är helt rimligt att lita blint på, men det är ändå ett mått som används flitigt, för en första bedömning. Sedan måste självklart andra faktorer få spela in; bukomfång, fettmängd och muskelandel. Sen att ur ett rent medicinsk perspektiv kan en person som är överviktig må mycket bättre än en person med normal vikt är något som också måste tas hänsyn till. 

Jag önskar att alla kunde trivas med sina kroppar, oavsett storlek. Men det kanske inte är så bra att vara för överviktig heller! (eller underviktig såklart!) Tyvärr glöms detta alltför ofta i diskussioner runt "riktiga kroppar". Det är helt enkelt inte sunt att äta för mycket och röra sig för lite, oavsett hur man i slutändan ser ut. 

Ja, jag skriver väldigt sporadiskt. Ungefär som med mina dagböcker. Ett tag skriver man väldigt intensivt, även om man inte har något att skriva, för att det helt enkelt känns bra. Vissa gånger hinner man somna innan pennan ens nått pappret. Andra har man helt enkelt ingenting att skriva. Jag går runt med ständiga tankar, tankar som snurrar runt och inte får några avslut, som därför snurrar runt desto mer tills jag hittar något annat att tänka på. Om jag skulle göra det till en vana att alltid skriva ner dessa tankar kanske de skulle bli mycket färre. Eller så blir de desto fler. En sak är säker, jag har nog varken tålamodet eller garderoben för att bli en storbloggerska. Inte ambitionen heller. Så än så länge skriver jag mina sporadiska inlägg om allt och ingenting.

Min stora fundering nu är varför vissa blir chefer. Då specifikt inom landstinget. Vem har kommit på den brilljanta idén att bara för att en person (läs: kärring -oavsett kön) har varit på en arbetsplats längst är den därmed bäst lämpad att vara chef? Borde väl vara tvärtom nästan? Jag skulle nog bli en bra chef har jag konstanterat. Jag tar strider där det behövs. Är diplomatisk. Lyssnar. Ser folks styrkor och svagheter. Analyserar människor. Styr upp arbete. Jonglerar 4 jobb och har hittills aldrig lyckats krocka bokade tider en enda gång. Kämpar för rättvisa löner. Är inte rädd för konflikter. Min största svaghet ifall jag blir chef är väl att jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker om mig. Samt att jag har en tendens att behöva avlasta. Tror det skulle bli för mycket för min stackars sambo om han var tvungen att lyssna på mig avlasta om alla mina underordnade dessutom...  

Ibland när jag sitter på nätterna och dokumenterar lyssnar jag på musik från youtube. Ibland skummar jag även kommentarerna som folk lämnar till olika klipp och video. Blir allt som oftast förvånad över vad folk irriterar sig på och på vilka sätt de väljer att lämna sina (läs: negativa) "cyberfotavtryck" på. Om man nu inte gillar en artist, eller stör sig på vad de har för kläder, sätt etc. varför TITTAR de då? Det är väl bara att låta bli? (Nu pratar jag specifikt om artister som har video och musik.) Varför ägnar man tid åt att skriva all detta bittra hat både till artisten och människor som faktiskt gillar musiken?

Denna fundering gäller också diverse bloggar och debattinlägg. Om man inte har något konstuktivt att tillägga, utan ska bara förolämpa människor för deras åsikter i helt meningslösa meningar, varför göra det alls? Vad vinner dessa människor på det?

puust.

Don't get me wrong, jag älskar att vara sjuksköterska och hjälpa människor, samtidigt som jag får använda min hjärna och göra något praktiskt. Se resultaten av mina åtgärder, se utvecklingen och förbättringarna. Sen så finns det tyvärr en del tråkiga historier, men då kan man ialf glädjas åt att man har hjälpt någon må så bra ssom möjligt även i slutskeedet av livet. Men, ibland skulle jag vilja vara.. en actionfigur. Eller skämt åsido, använda mer av min kreativitet. När jag var liten ville jag bli modedesigner (efter jag hade kommit över kassörska-fasen när jag var 6...). Så fort någon frågade mig vad jag ville bli sa jag alltid att jag ville designa kläder. När man var liten log folk och sa, Ja, det låter väl roligt. När man blev äldre, säg mot gymnasiet, började folk istället säga, "ja, men vad vill du bli på riktigt?" och när jag insisterade, blev alltid svaret, "jo, men det är ju så få som lyckas, lika bra att du väljer ett rikigt yrke". Så jag gjorde det, valde ett riktigt yrke. Visserligen något jag gillar, som jag är intresserad av, men jag tror ändå jag ska gå en sykurs snart...  

Jag längtar till helgen! Då blir det mys och fest, för jag är äntligen ledig!

Jag har dessutom bråkat med en vän denna vecka. Inget jag brukar göra, för jag är tydligen "för snäll". Utan att gå in för djupt på varför, så kan vi säga att det beror på kompisen totala brist på självrespekt, och respekt för andra. Vem fan svarar "det gör inget" på "jag svarade inte på mobilen de tre gångerna du ringde imorse för att som du vet jobbar jag natt och jag sover då"? Dessutom är jag lagom trött på alla samtal som verkar gå i repris. Hur länge kan man älta samma sak om och om och om igen? Ett år av att bara prata om sig själv och sina dilemman utan andra samtalsämnen. Jag blir tokig.

Sen läste jag katrin whats-her-name's blogg häromnatten. Hade lite ledig tid över på jobbet och snubblade in där. Ja, titeln "fuck you right back" borde ha tipsat mig om innehållet, men jag skummade igenom ändå. Hon och Bingo föräldrar? Stackars unge. Får mig att tänka på den där reklamen med de två studentskorna och honom. Kul när ungen blir äldre och pappa stöter på kompisarna och undrar om han får fotografera dem lättklädda. Haha!

varför funderar man alltid över hur ens liv hade sett ut om man hade gjort något annorlunda? Eller helt självklart är det ju naturligt, men om man nu har det bra, säg med jobbet, pojkvännen etc, varför funderar man ändå på att ändring? De som säger att de inte skulle ha ändrat något med sina liv om de hade haft en chans att backa tillbaka, ja, de måste väl ändå ljuga? 

Nej inte så farligt. Ja, jag tvivlar på mitt liv ibland, men för det mesta är jag rätt nöjd. Idag har jag skrattat med alla tokiga människor på mitt jobb, varit så där lagom flamsig när vi har skojat på expeditionen och känt att det trots allt är lite.. fredagsmysigt. =) Ska upp och jobba imorgon igen, men ett par timmar senare än vanligt så det känns helt ok. Får nog satsa på lördags...MYYYYYS. (fan vad den där jingeln sätter sig på hjärnan. Det och macarena som spelades i medicinrummet tidigt imorse. Det enda som har spelats om och om igen i mitt huvud är "nanananananana nana, annannanananan nanana, nanananananananana, HEY marcarena NANA. -nej, jag kan inte spanska...=))

Någon sa för inte så länge sen att det känns som gräset alltid är grönare på andra sidan. Hon har nog rätt i det påståendet,  när det gäller det mesta faktiskt. Som man upplever det ialf. Om jag beställer en rätt på restaurang, ser jag ofta någon som äter något annat som med ens ser godare ut än det jag själv har på tallriken. 


Buhu för gräs. Verkligenheten är oftast att det är brunt och dammigt på den andra hagen ändå.

Men när det gäller förhållanden då? Ska man lyssna till alla som skutt sitt hjärta tar? Eller ska man arbeta mycket hårdare då? Ska man verkligen nöja sig? Det verkar ialf inte flickorna i filmerna göra...