Om att gråta
Jag blir väldigt lätt gråtmild. Kan sitta och böla när jag tittar på film, när jag ser någon göra något snällt mot någon annan, när jag hör något vackert. När jag blir arg, när jag blir frustrerad. Och självklart när jag blir ledsen. Nu låter det som jag gråter jämt, men tack o lov är så inte fallet.
Jag funderar på hur det är för folk som enligt egen utsago "aldrig gråter". Betyder de att de aldrig skrattar oväntat? Skrattar så att hela kroppen skrattar? Eller får känslor av total välbefinnande? För det borde vara ungefär samma sak. Att bli så ledsen, eller så emotionellt övertumplad att man reaktionen blir att gråta. Eller skratta. Dessutom är gråt oftast rätt befriande. Håller människor som inte gråtor allt inom sig? Hur kan man alltid ha en sådan kontroll över sig själv? Jag är nog hellre blödig än någon som saknar förmåga, eller vilja, att gråta.
Jag funderar på hur det är för folk som enligt egen utsago "aldrig gråter". Betyder de att de aldrig skrattar oväntat? Skrattar så att hela kroppen skrattar? Eller får känslor av total välbefinnande? För det borde vara ungefär samma sak. Att bli så ledsen, eller så emotionellt övertumplad att man reaktionen blir att gråta. Eller skratta. Dessutom är gråt oftast rätt befriande. Håller människor som inte gråtor allt inom sig? Hur kan man alltid ha en sådan kontroll över sig själv? Jag är nog hellre blödig än någon som saknar förmåga, eller vilja, att gråta.
Kommentarer
Trackback
