mostlyus

Ja, jag skriver väldigt sporadiskt. Ungefär som med mina dagböcker. Ett tag skriver man väldigt intensivt, även om man inte har något att skriva, för att det helt enkelt känns bra. Vissa gånger hinner man somna innan pennan ens nått pappret. Andra har man helt enkelt ingenting att skriva. Jag går runt med ständiga tankar, tankar som snurrar runt och inte får några avslut, som därför snurrar runt desto mer tills jag hittar något annat att tänka på. Om jag skulle göra det till en vana att alltid skriva ner dessa tankar kanske de skulle bli mycket färre. Eller så blir de desto fler. En sak är säker, jag har nog varken tålamodet eller garderoben för att bli en storbloggerska. Inte ambitionen heller. Så än så länge skriver jag mina sporadiska inlägg om allt och ingenting.

Min stora fundering nu är varför vissa blir chefer. Då specifikt inom landstinget. Vem har kommit på den brilljanta idén att bara för att en person (läs: kärring -oavsett kön) har varit på en arbetsplats längst är den därmed bäst lämpad att vara chef? Borde väl vara tvärtom nästan? Jag skulle nog bli en bra chef har jag konstanterat. Jag tar strider där det behövs. Är diplomatisk. Lyssnar. Ser folks styrkor och svagheter. Analyserar människor. Styr upp arbete. Jonglerar 4 jobb och har hittills aldrig lyckats krocka bokade tider en enda gång. Kämpar för rättvisa löner. Är inte rädd för konflikter. Min största svaghet ifall jag blir chef är väl att jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker om mig. Samt att jag har en tendens att behöva avlasta. Tror det skulle bli för mycket för min stackars sambo om han var tvungen att lyssna på mig avlasta om alla mina underordnade dessutom...